I bilen i morse lyssnade jag på P1. Numer orkar jag inte gå upp så tidigt att jag hinner läsa tidningen, så då är radion ett ganska bra komplement. Just idag pratade de, bland annat, om vegetarisk mat. Någon krönikör från gårdagen hade berömt Storbritanniens fantastiska utbud för oss som inte äter kött, och jämfört med stackars Sverige, där vegetarianer ofta får gå hem lite småhungriga och besvikna från restauranger och krogar.
Jag har bara tillbringat en långhelg i London, men maten där gjorde mig lycklig. Jag och mitt sällskap kunde välja i princip vilken restaurang vi ville, och det fanns alltid flera alternativ för mig att välja på. Fantastiskt goda alternativ. Inte bara det gamla vanliga där köttet eller fisken plockas bort och man får äta typ ”vegetarisk bouillabaisse” (=buljong, antagligen urkokt fisk, och någon grönsak) eller ris, pasta, potatis, sås och sallad, som var fallet för mig på Scandic Opalens lunchbuffé.
En av de som intervjuades i P1 morgon var matskribenten och kokboksförfattaren Pia Hall. Hon verkade bekant med Storbritannien, och berättade att där hade pizzeriorna till och med koll på om det var löpe i osten eller inte. De vegetariska pizzornas ost innehöll det konstgjorda enzymet, och inte det naturliga från kalvmage. Även kocken Mattias Dahlgren intervjuades. Hand påstod att bristen på restauranglagad vegetarisk mat berodde på så dålig efterfrågan. Ett klassiskt moment 22. Om man nu inte är vegetarian och således inte ”tvungen” att fråga – gör man det då? Går man till en restaurang och frågar om något som inte står på menyn? Om restaurangerna erbjöd ett oemotståndligt vegetariskt (eller, om vi ska freaka ur helt – veganskt) alternativ, tror ni inte att fler skulle beställa det då?
De båda enades i alla fall om att det behövs mer kunskap om mat. Både i Sverige och annorstädes. För att få fler att välja en miljövänlig vegetarisk måltid krävs kockar som kan sin sak. Som vet att kyckling eller fisk inte är vegetariskt, som vet att köttbuljong eller ostronsås inte passar heller, och som vet att laga till en fullvärdig måltid som man visst blir mätt på. Först då tror jag att vi kan vinna över de mest inbitna köttätarna.
Tur att vi håller på att göra just en sådan kokbok då!
Åh vad bra. Jag har varit vegetarian i princip hela mitt liv och är ju inte direkt bortskämd med maten. Dock är det ju ljusårs skillnad från hur det var när jag var yngre. I skolan fick jag äta kokt potatis och sallad eller kokt ris och sallad, varje dag i 6 år tills jag kom till högstadiet och äntligen fick vegetarisk mat.
Skulle restaurangerna erbjuda goda vegetariska alternativ så skulle många fler också äta det – svårare än så är det inte. Bra att ni gör en bok i ämnet, tycker jag! 🙂
Jag har arbetat i kök med veganer och vegetarianer på ett stort välkänt hälsohem och jobbigare människor får man leta efter.
För att inte tala om hur smala de var, och även deras barn. Revbenen syntes på dom och de var ständigt likbleka. Jag påstår givetvis inte att det är fel att äta vegetariskt (veganmat ger jag inget för) eftersom jag själv både lagat och ätit av det men de som är närmast fanatiska orkar man inte med. Som ständigt pratade om hur äckligt det var att se oss som åt ickevegetariskt. För man kan ju faktiskt äta allt. Det bestämmer man själv.
Fanatiker kan vara ganska jobbiga vad de än är fanatiska över. Och det är klart att man ska kunna välja själv vad man äter, jag efterlyser dock lite fler och frikostigare val.
Själv är jag vegetarian och ganska tjock.
/Amanda
Mina revben har inte synts till sen -92 /Vegan-Eveline